Den Eviga Saknaden!!!
Nu har det gått ett år...precis ett år sen min Älskade Nasse och mitt livs största kärlek Misto lämnade detta jordeliv för att få bli befodrad till härligheten..han checka ut sina vackra änglavinglar och lämna mig och min familj i stor saknad och sorg.. även fast vi alla vet att han nu mår mycket bättre och att vi stolt kan säga att det var av kärlek och att vi älskade honom högt och tillräckligt nog för att låta honom få somna in så känns det tufft!
Ett år redan...sjukt..jag kan fortfarande känna hans fluffiga mjuka åäls under händerna,mellan fingrarna och hans stora tassar som landa på låret när han tyckte att han allt nog var värld att få smaka den man åt på eller ville gå på en "raggar-runda" (promenad)..ojojoj va han fattas mig..vad han fattas oss...
Även om jag vet att han titt som tätt kommer på besök i drömmar och nog ibland vakar och tassar runt oss när vi behöver det som mest så känns det tomt...
Det är så otroligt vilken kärlek som kan byggas upp mellan två varelser som inte fysiskt pratar samma spårk...till och med när han låg på sin dödds bädd slickade han rent mina händer som var fulla va tårar...
Han var utan tvekan den ultimata hunden... går inte att få eller ha en bättre..jag e ledsen men i min värld är den ren fakta...ja har aldrig älksat någon varselse så starkt och högt som Misto...det kan anses tragiskt..eller bara väldigt vackert..jag väljer det sistnämnda!
Jag har under hela dagen haft 2 ljus tända framför mina "Idol-bilder" av min "nasse"...2 ljus av 2 anledningar...1. ett ljus för mig och ett för Linus , 2. ett för Misto och ett för Rena (när vi ändå sörjer kan vi ta allt på en å samam dag) 3. Misto var bättre än alla andra hundar .. och två är bättre än ett ;)
Vissa människor tycker det är patetiskt och sjukt att människor kan sörja ett djur så djupt som vissa människor gör... människor som påstår detta har aldrig upplevt hur starka banden kan bli mellan just ett djur och en människa..den tillit, lojalitet och k'rlek som ständig finna mellan dessa två...och den otroliga ödmjukheten från djuren att alltid finnas där oavsett vad..det är en ren ovillkorligkärlek som inte går att mäta med något...
Misto var inte bara en hund för mig eller min familj..han var en familjemedlem..han var en bror och "en av valparna" som mamma brukade säga...han följde med oss vart vi än var ..utomlands eller bara iväg och åkte skidor eller gick på stan... han hade en egen julrosett, en snusnäsduk när det var vintersporter på G mm...
Jag hade alltid sen så länge jag kan minas velat haft en hund.. ett mina föräldrar en sommardag efter "lite tjat och gnat" bestämt att familjen skulle åka och KOLLA på en hund så tror jag inte någon av oss förstod hur den skulle komma att förändra våra liv...och jag är evigt tacksam mot minaföräldrar för det lyssna på mitt tjat och inte orka med längre och gav vika..*skämt och sidor*...
Vi fick den bästa valpen.. men det härligaste karaktären..så personlig och speciell och älskade Brie och Cameber ost...men det bästa Misto åstakom är nog att han har fått familjen att bli en bättre "flock" oxå....
Han är min största kärlek..utan tvekan .. men livet går vidare.. jag saknar honom så det värker i hjärtat och han är fortfarande ett känsligt ämne.. men jag får inte glömma "dom som är kvar"..jag måst eta hand om och älska Linus oxå.. och nu har vi ju dessutom Igor the Gravedigger (Isak)..syster och svens hund i familjen... och dom måste oxå känna sig välkommna och bra...
Misto ..du är evigt älskad och evigt saknad och Matte älskar dig massa massa sjukt massa!
Det har vart eb tuff dag mentalt.. det har vart mycket tankar och minnen i huvudet.. men som Teddan säger "Att regndroppar faller som tårarna gör, det rår inte stjärnorna för"
"All this time, All this time with you, you Really loved me
Despite my faults and you knew..
And you're not coming back, I got a reason to cry"
det har gått ett år nu ..12 månader , 365 dagar 52 veckor.. och jag kan fortfarande inte läsa inlägget jag skrev förra året om Misto..konstigt eller bara sorgligt...en kombination skulle jag nog påstå...
Det e så här jag vill komma ihåg honom..glad, busig , stor svart och fluffig men hand tokiga leende och pratande ögon...*kärlek och glädje*
Ett år redan...sjukt..jag kan fortfarande känna hans fluffiga mjuka åäls under händerna,mellan fingrarna och hans stora tassar som landa på låret när han tyckte att han allt nog var värld att få smaka den man åt på eller ville gå på en "raggar-runda" (promenad)..ojojoj va han fattas mig..vad han fattas oss...
Även om jag vet att han titt som tätt kommer på besök i drömmar och nog ibland vakar och tassar runt oss när vi behöver det som mest så känns det tomt...
Det är så otroligt vilken kärlek som kan byggas upp mellan två varelser som inte fysiskt pratar samma spårk...till och med när han låg på sin dödds bädd slickade han rent mina händer som var fulla va tårar...
Han var utan tvekan den ultimata hunden... går inte att få eller ha en bättre..jag e ledsen men i min värld är den ren fakta...ja har aldrig älksat någon varselse så starkt och högt som Misto...det kan anses tragiskt..eller bara väldigt vackert..jag väljer det sistnämnda!
Jag har under hela dagen haft 2 ljus tända framför mina "Idol-bilder" av min "nasse"...2 ljus av 2 anledningar...1. ett ljus för mig och ett för Linus , 2. ett för Misto och ett för Rena (när vi ändå sörjer kan vi ta allt på en å samam dag) 3. Misto var bättre än alla andra hundar .. och två är bättre än ett ;)
Vissa människor tycker det är patetiskt och sjukt att människor kan sörja ett djur så djupt som vissa människor gör... människor som påstår detta har aldrig upplevt hur starka banden kan bli mellan just ett djur och en människa..den tillit, lojalitet och k'rlek som ständig finna mellan dessa två...och den otroliga ödmjukheten från djuren att alltid finnas där oavsett vad..det är en ren ovillkorligkärlek som inte går att mäta med något...
Misto var inte bara en hund för mig eller min familj..han var en familjemedlem..han var en bror och "en av valparna" som mamma brukade säga...han följde med oss vart vi än var ..utomlands eller bara iväg och åkte skidor eller gick på stan... han hade en egen julrosett, en snusnäsduk när det var vintersporter på G mm...
Jag hade alltid sen så länge jag kan minas velat haft en hund.. ett mina föräldrar en sommardag efter "lite tjat och gnat" bestämt att familjen skulle åka och KOLLA på en hund så tror jag inte någon av oss förstod hur den skulle komma att förändra våra liv...och jag är evigt tacksam mot minaföräldrar för det lyssna på mitt tjat och inte orka med längre och gav vika..*skämt och sidor*...
Vi fick den bästa valpen.. men det härligaste karaktären..så personlig och speciell och älskade Brie och Cameber ost...men det bästa Misto åstakom är nog att han har fått familjen att bli en bättre "flock" oxå....
Han är min största kärlek..utan tvekan .. men livet går vidare.. jag saknar honom så det värker i hjärtat och han är fortfarande ett känsligt ämne.. men jag får inte glömma "dom som är kvar"..jag måst eta hand om och älska Linus oxå.. och nu har vi ju dessutom Igor the Gravedigger (Isak)..syster och svens hund i familjen... och dom måste oxå känna sig välkommna och bra...
Misto ..du är evigt älskad och evigt saknad och Matte älskar dig massa massa sjukt massa!
Det har vart eb tuff dag mentalt.. det har vart mycket tankar och minnen i huvudet.. men som Teddan säger "Att regndroppar faller som tårarna gör, det rår inte stjärnorna för"
"All this time, All this time with you, you Really loved me
Despite my faults and you knew..
And you're not coming back, I got a reason to cry"
det har gått ett år nu ..12 månader , 365 dagar 52 veckor.. och jag kan fortfarande inte läsa inlägget jag skrev förra året om Misto..konstigt eller bara sorgligt...en kombination skulle jag nog påstå...
Det e så här jag vill komma ihåg honom..glad, busig , stor svart och fluffig men hand tokiga leende och pratande ögon...*kärlek och glädje*
Kommentarer
Trackback
